Stigbergsliden sträcker sig cirka 350 meter mellan Johannesplatsen och upp till Stigbergstorget 4 i Majornas 4:e rote. Den fick sitt officiella namn 1957, men redan 1666 användes namnformen Stijgebergs Lijden, som i mitten av 1700-talet normaliserades till Stigbergsliden.
Även Stigbergsåsen förekom som benämning för Stigbergsliden. År 1883 bestämdes gatans namn till Stigbergsgatan, vilket inte slog igenom och därför ändrades tillbaka 1957.
I en bataljplan av Erik Dahlbergh från 1678 återges backen som en ringlande stig över berget. Vid mitten av 1700-talet sprängde man ner en körbar väg i den bergiga backen, men den blev fortfarande för brant för tungt lastade fordon. Backen var då inte stensatt och vagnshjulen skar djupt ner i sörjan. Terrängen var förr åtskilligt annorlunda än nu. Där en bred gata förmedlar trafiken mellan Masthugget och Majorna låg i forna dagar en fruktansvärd brant, krokig, knagglig och gyttjig lid, ytterligt besvärlig för både människor och djur. Vid vissa årstider liknade liden mera en kloak än en färdväg. Liden blev visserligen stensatt någon gång under 1800-talets första år, men det var med den tidens runda, glatta gatsten och var svårt för dom som färdades ned- och uppför liden.
Eftersom Majorna var brännpunkten för stadens sjöfartsrörelse fick Stigbergsliden stor betydelse som inkörsport till den västliga förstaden. Med den ökande trafiken gick det inte att hålla liden i sitt dåvarande skick. Majorna som var landskommun, ville inte göra eller hade inga pengar att bygga om liden. Ett bolag bildades, och arbetsplanen i mycket stor skala. Enligt denna började man vid den punkt där Breda vägen (Andra Långgatan) och Smala vägen (Första Långgatan) gick samman, gjordes en påfyllnad av grus och sten, vilken skulle på sidan om den gamla krokiga liden dras upp till backens översta ända. Uppfartsleden skulle då bli dubbelt så lång som tidigare, men då bli mindre brant.
Arbetet gick mycket fort, och sommaren år 1853 tycktes den vara färdigbyggd. Det fanns dock många personer som tyckte att det hela gått för slarvigt till, och att den nya vägen inte fått tillräkligt fäste på den sneda bergssluttningen och att den förr eller senare skulle rasa.
Olyckskorparna fick rätt.
Vid midnatt väcktes de sovande av ett väldigt buller. Sedan det lugnat sig och fått klart för sig att ingen blivet skadad gick man ut för att undersöka denna nattliga jordbävning. Snart såg man att det var den nya Stigbergsliden som rasat. I lidens mitt fann man en sänkning på omkring 6 fots djup och där nedanför, mellan den ursprungliga grunden och de vid Barlastkajen belägna byggnader, en ofantlig massa sten och jord, med sådan kraft att det ena boningshuset blivet flyttad nära 2 fot från sin ursprungliga plats. På detta skred gjorde bolaget en förlust på över fyrtiotusen riksdaler, vilken summa den trafikerande allmänheten senare fick betala i form av drygt tilltagna "Tullpeng", vilken hade godkänts av Kungl. Maj:t. Avgiften var tre skilling för häst, kärra och körsven. Tullbommen fanns precis där Stigbergsliden börjar plana ut, strax ovanför Henriksberg. Här fanns också en bomstuga, direkt nedanför Lyckans berg. Bommen gav cirka 500 riksdaler i intäkt per år, innan den togs bort den 1 augusti 1871.

Stigbergsliden 1923

I början av 1900-talet blev backen både kullerstensatt och försedd med spårvägsspår, då den elektriska spårvagnen 1902 gjorde sitt intåg i Göteborg. Staden köpte in och rev ett antal hus för att 1960 kunna bredda gatan från tio till trettio meter.

Skiljostenen även Klåvstenen var en 1,8 meter hög, gammal gränssten som stod vid nuvarande Stigbergsliden 14, som skulle markera gränsen mellan Göteborg och dåvarande Örgryte landskommun (den del av Örgryte som utgjordes av Carl Johans församlings geografiska domäner införlivades med Göteborg 1868). Stenen sprängdes bort på 1860-talet då Stigbergsliden skulle läggas om.

I boken Vägen ut skriver den hemlöse Harry Martinson om en spårvagnsresa han gjorde som 13-åring över Stigbergsliden till barnhemmet vid Timmermansplatsen (utgått) i Majorna; "Nu började vagnen "spårvagnen" (hur kunde man kalla det här I bara så?), nu började den luta och gick uppför en hög backe, en stensatt backe. Husen stodo på sidorna hela stengatsbacken upp. Hur kunde man ge sig till att bygga hus i en backe? Elektriciteten måste ta i hårdare här i backen och det dånade i vagnen och omkring vagnen [...]"

 

Se även:
Filmer från Majorna

 

Källor:
Landsakivet Göteborg
Det Gamla Göteborg av C R A Fredberg
Göteborgs gatunamn 1945

---

© Copyright 2010-2011 Morgan Lundberg
senast uppdaterad den den 2 december 2011

hagmanstorp(at)hotmail.com
Byt ut (at) mot @