Majornas original

 

Startsida

Bryggerier i Majorna

Fyrar

Gamla färjförbindelser
på Göta Älv
 

Gamla kartor

Harry Martinsson

HMUb ULVEN   

Jubileumsutställningen 1923 Göteborg

Ludviksbergs Mekaniska Werkstad 

Majorna och Klippans Kulturreservat
    Axel Evert Taube
  
 Belägringen Gråbergsgatan 1887 
    Carnegiebryggeriet
   
Fyrbåksexpressen
    Färgenäs-Klippan
 
   Gamla kartor  
    Klippans Varv
   
Majornas Gasverk 
    Majornas Biografer 

    Majornas Elementärläroverk     
   
Majornas Original 
   
Majornas Repslageri
    Ostindiska kompaniet
    Polska konsulatet
    Repslagerier i Majorna 
    Röda Sten och Glasbruket
    Sessan-linjen
   
Stigbersliden
    Varvet Kusten  7

    Vädersågen
   
Älvsborgs slott
    Älvsborgs Kungsladugård
    Majorna     

Marstrandsbolagen 

Min vykortssamling 

Sessanlinjen 

Svenska Amerika Linjen  

Sänkta svenska handelsfartyg under II:a världskriget

Teneriffa 

Vädersågen Majorna

Skriv i min
Min gästbok

Du är besökare
counter

sedan 22 augusti 2011

 

Det har funnits en tid, då det fanns gott om s. k. original i gamla Majorna. Numera skall man knappast kunna leta fram en enda. Människorna har blivet mer jämnstrukna. Några större skiljaktigheter kan man i alla händelser inte nu lägga märke till. Kanske fanns det då inte så mycket till för att sätta originalmärke på den enskilde. Det behövdes bara visas någon egendomlig avvikelse från mängden i form av klädsel eller uppträdande, i tal eller på något annat sätt, och så kunde ryktet vara färdigt. Från mun till mun gick det, och av en fjäder kunde det snart bli många höns, eller kanske mer än så.

Flera av de original som fanns under 1800-talet och framöver omhändertogs så småningom av fattigvården. Denna anstalt kallades vanligtvis Bracka och var inhysning för brackagummor och brackagubbar. Så länge dessa orkade fick de utföra en hel del mindre populära sysslor inte bara inom anstalten utan även ute i staden. De blev på detta sätt ganska kända av Göteborgarna.
 

 

 Almanackan

En annan underlig figur var Almanackan. Han kallades så därför att han kunde allt som stod i almanackan. Man kunde fråga honom om vad som helst ur denna och han svarade blixtsnabbt och rätt. Även psalmboken kunde han utantill. Som om så många andra krumelurer påstod man att han blivet konstig genom olycklig kärlek. Han hade vad man i slutet av förra seklet kallade ”smäckmössa” på huvudet och gick i stora träskor eller tofflor. Var han gick räknade han gatstenarna, och han kunde på pricken tala om hur många gatstenar det fanns från gathörn till gathörn. Hans namn var Johannes Olsson var brädarbetare och bodde en tid på Allmänna vägen 45 i Majorna. Över ena handloven hade han ofta ett knyte, där han förvarade en del tillhörigheter. Varje dag både i fint och dåligt väder gjorde han sin vandring mellan Majorna och Gamlestaden.
En dag hittades Almanackan i en uthusbyggnad vid Stora Torp. Han hade insjuknat och kunde inte röra sig. Han fördes till fattigvårdens logi i Fässberg där han senare avled.

 

 Calle Grönqvist 

Ett annat Majorna-original var Calle Grönqvist. Hans rätta namn var August Grönqvist född i Majorna 28 mars 1834 och dog 1 februari 1891. Han var ogift.
Han spelade jämmerligt fiol, och lika eländig var sången. Stråken förde han med vänster hand över fiolens enda sträng. Än i dag kan man träffa gamla majbor som kan citera hans ”Majvisa”. De började:

     Ajajaj du, första maj du,
     Får du klaj du, stekter haj du……………..

På hans repertoar stod bland annat en visa med inledningen:
     Du kan väl veta, ditt arma få,
     att stadspolisen vill ha lite me´
     som en haj du, i kavaj du,
     hajombaj,du, hos fru Skaj du,
     får du klaj du, i kavaj du,
     stekter haj du.

Den fru Skaj han talar om var en fru Sky, som bodde i Röhsska huset vid Allmänna vägen i Majorna. Enligt utsago av dem som upplevt Calle Grönqvist var det inte musiken och de vettlösa rimmen som gjorde honom populär, för populär var han, utan hans fantastiskt komiska grimaser och en mimik som kom folk att skratta så att tårarna rann.

  

Calle Knäck

Calle Knäck hette egentligen Kalle Johansson född på Bangatan. Öknamnet fick han eftersom hans mamma kokade knäck som hon sålde. Han hade en rörelse på Kungstorget och sålde rullgardiner, filtar, halsdukar och kragar. Affären blev känd långt utanför Göteborg. Calle Knäck hade för vana att vid varje årsskifte ge ut en almanacka där han hade rimmat verser.

 

Frithiof Kellmodin

Fritiof Kellmodin— född 1831 — var tygmästareson från Nya varvet. Han dog 1879. På somrarna bodde han i en båt som låg vid Röda Sten, och på vintrarna höll han till på Majberget, men hade anhöriga på Nya Varvet.
Han var klädd i höga kragstövlar, vilkas skaft antydde att de en gång varit blankskinnsläder. Om sommaren bar han en tunn, vit lärftskjorta med lösa papperskragar, som han själv gjort. På huvudet hade han en liten skarpskyttemössa, vars stormremmar vore knutna under hakan, antingen vädret var blåsigt och kallt eller milt. En röd halsduk om halsen och en genomrökt kritpipssnugga i munnen hörde i övrigt till. Ett par mörka knävelborrar och ett spetsigt pipskägg fullbordade utseendet. Han var mycket närsynt.

Han var stor som en jätte. Han betraktade sig själv som skald och studerad karl. Den mindre litterärt skolade befolkningen i Majorna delade kanske hans uppfattning om sig själv. Men till eftervärden har han gått som en av västra Sveriges största pekoralister. Han lär någon tid ha gått på läroverket. Hans avsikter lär ha varit att slå sig in på den prästerliga banan. Men av okända anledningar gick han andra öden tillmötes.

Kellmodin utarbetade bland annat ”avhandlingar”. Dessa rubriker förslår att ge en uppfattning av innehållet. Exempel:
     ”Oskicket att spotta i lovart” och ”Surlimpans inverkan på teologiska fakulteten i Lund”.

Man skulle kunna förstå om rubrikerna stod för studentspex. Men så var ej fallet, de var djupt gravalvarliga.

Än i dag kan man höra någon citera en av Kellmodins mest kuriösa dikter. Titeln är ”Marsch på Carl XII:s dödsdag”. Några rader av detta är värda att citera;
      För hundra år och femti till i Carlars tid
      då small ett skott, som slöt vår Carl den tolvtes strid.
      Han föll vid Fredrikshald, men anden han står opp
      Och svänger rostad värja över nordens kropp.
      Till skallgång manar skugga, som på fästet står
      Sin gamla, goda pamp den vännen turken får.
      Hur han steg upp ur grav, det borgar västerns glav
      Men dimmig skrevar skuggan över Ålands hav. 

      Varje strof slutar med refrängen ”tralalagung, gung, gung
                                                      Tralala rung, rung, rung”.

En elak skämtare travesterade vid Kellmodins bortgång:
      Han spottar uti lovart
      och höjer glädjens glav
      och skrevar gladeligen
      utöver diktens hav.

 

Hönskäringen

Av ett helt annat kynne var Hönskäringen, bosatt i Sanna. När hon var onykter kunde hon ställa till spektakel på öppen gata. Hon gestikulerade och domderade mot åskådarna, som slutade med att hon finkades. När Hönskäringen tagits om hand väster ut i Majorna, fick hon forslas på en kärra till finkan som då fanns invid Stigbergstorget.
När hon nyktrat till ställdes hon inför domstolen som dömde ut böter och ibland några dagars helpension på gamla Rosenberg, fängelset vid Lilla Bommen.

 

Koralen

Än i dag kan äldre Göteborgare erinra sig Koralen, originalet i Majorna som på 1920-talet drog omkring som en förvandlingskonstnär.
Han hette August Hansson och var bondpojk från Västra Frölunda. Han var född 27 november 1869. Han gick bort det 27 november 1931. Som vissa andra av den tidens original var han svag för starkvaror men mån att själv försörja sig och inte ligga fattigvården till lags.
Koralen var en dubbelnatur. Han kunde avsätta en månad till hårt arbete som byggnadsarbetare, målare, sotare eller som egen konsthantverkare. Han var känd för att tillverka vispar vilka hade strykande åtgång.
Han samlade små inkomster tills han fått ihop till en viss summa. Då gick Koralen till en langare och köpte dyr sprit. Någon motbok var han inte betrodd.
På äldre dar bodde Koralen i en hydda i Landalabergen. Den hade han byggt ab spillvirke och var tätad med torv. Här hittade polisen honom en kall januaridag ihjälfrusen.

 

Momma

Momma var även en sådan underlig stackare, som i likhet med föregående intagits på fattigvården. Momma gick med försvarliga tobaksbussar på båda sidor i munnen, så att kinderna pekade ut. Pojkar och flickor roade sig med att låta honom visa bussarna. För ett öre visade han den ena, för två öre visade han båda. Sedan lades bussarna in igen. Tobaken utgjordes av cigarettstumpar, som han plockat upp ur rännstenarna. Om söndagarna gick han liksom Vatten-Anton i kyrkan. Momma hade cylinderhatt, som någon skämtare givet honom. Han deltog intresserat i psalmsången, men psalmboken höll han upp-och-ner, och texterna var hans egen uppfinning, alltid oföränderligt densamma; Eja, eja, eja och det i oändlighet! Efter gudstjänsten vandrade han ut till Kungsladugård, där han på middagen varje söndag fick äta sig mätt. Värden på stället roade sig med att fråga honom, vad prästen hade sagt i kyrkan, och svaret blev alltid detsamma: "Gå i mörkret, gå i mörkret". Detta var Mommas hela behållning av predikan.

 

Olyckan

Olyckan var en för Majbor ökänd kvinna, som en tid hade sin boplats i timmerman J. G. Dieners hus I rot. 60-61, vid Slottsskogsgatan. Vad hon kallades i kyrkböckerna vet jag inte, hon gick bara under sitt öknamn. Hon gick alltid klädd i brackekläder, den grönrutiga klänningen som fattigvården på den tiden klädde sina kvinnliga understödstagare och som för alla utpekade dem som fattighjon. Allmänt troddes det att Olyckan besatt av spådomsförmåga, och det påstods att hon ofta anlitades, när det gällde att tillrättaskaffa bortkommet gods. Även finare kunder sökte sig under kvällen och nattens sena timmar ut till hennes enkla bostad för att få veta sin framtids öde, med hjälp av kaffesump eller spelkort läste hon för dem de doldas hemligheter, mot klingande valuta. Så skaffade hon sig pengar till luktsnus och stimulantia. Någon poliskund var hon inte. Vinglade hon satte hon sig på en trappa och höll sig tyst när någon polis syntes i närheten.
På sista tiden var hon intagen för hel försörjning på fattigvården i Majorna.

 

Snälltåget

Han var alltid elegant klädd i kostym, vit skjorta, röd slips, brun hatt och spatserkäpp.
Varje dag kunde man se honom komma framrusande på Allmänna vägen, Stigbergsliden ner och in mot centrum. Ibland stannade han vid ett fönster för att vila.
Namnet Snälltåget fick mannen eftersom han varje dag skyndade till centralstationen för att invänta snälltåget från Stockholm.
En gammal tråkig kärlekshistoria låg bakom hans dagliga besök vid stationen. Det påstås att han förälskat sig i en dam från Stockholm och att hon bejakat hans frieri. När han skulle möta sin blivande brud på avtalad tid vid tåget var hon inte med. Hon svek honom. Mannen som tidigare varit urmakare, drabbades av sinnesförvirring och fortsatte så länge han orkade gå, att invänta snälltågets ankomst till Göteborg.

 

Vatten-Oskar

Vatten-Oskar, hade i sin krafts dagar försörjt sig på att bära vatten med sina ok i spänner från källan vid Bläsan till hushållen, innan någon ordentlig vattenledning dragits ut till Majorna. Mot en billig ersättning hade han även åtagit sig att hålla rent utanför en eller annan fastighet. Han gick klädd i grov brun mollskinnskostymen, som var en Brackaunieform.. Han kallades också för Mätarn och Mät-Oskar, därför att han hade den vanan att med höger hands tumme och pekfinger mätte alla barn han mötte från hjässan ner till fötterna. Han kittlade dom samtidigt. De flesta tyckte det var väldigt roligt. Han var en av Brackas fredliga men lite veliga pensionärer.

Vatten-Anton

Det fanns också en Vatten-Anton som också bar det mindre prydande namnet galne Anton. Vatten-Anton var alltid klädd i hård hatt, som han dragit ner över öronen. Han hade till hobby att samla knivblad, en hobby som pojkarna gärna hjälpte honom med. När pojkarna hejdade honom för en pratstund, intog han en egendomlig ställning. Han stötte ideligen vänster fotspets mot högra klacken eller tvärtom,och höll på med detta så länge samtalet varade. När han på skämt uppmanades att telefonera, (det var på den tiden då telefonen var så gott som nymodighet) så gjorde han lustiga gester, för att visa hur det gick till. Liksom Momma var han kyrklig, besökte gudstjänsterna, och deltog på sitt sätt i psalmsången och sågs ibland fälla tårar.

De två nämnda hamnade tillsammans med Majorna-originalet  Momma på Bracka. De tre fick bl. a. det mindre angenäma uppdraget att forsla självspillning eller ur älven dra upp lik till likboden inne i staden, den så kallade Korvkitteln. Majorna-beskrivaren Axel Rosén skildrar:

”När de kom dragande med handkärra och den därpå placerade segelduksbåren, så kunde man ibland lägga märke till, att det flöt vatten ur båren. Då drog man själv den slutsatsen, att det var en drunknad som hämtats."

 

Ved-Petter

Ett annan känt original från Majorna på 1930-40-talet var Ved-Petter. Han hette egentligen Knut Evald Zachrisson.
Ved-Petter försörjde sig på att plocka spillvirke utefter älvstranden och avfallsvirke som ha köpte upp vid Majornas brädgårdar, som han sedan sålde till folk. Han samlade även lump som han sedan sålde.
En gång lurade han en bondtant vid Kusttorget. Han ville köpa en korg med potatis men hade inga pengar med sig. Han frågade om han kunde lämna en kartong med nyinköpta skor i pant medan han gick hem för att hämta pengar. Men när han inte kom tillbaka öppnade gumman skokartongen låg där en väl inlindad tegelsten.
Hans bostad kunde variera från vindsutrymmen vid Klippan till vedbodar vid Kustens Varv. I en sådan hittades han död. Därmed slapp han sluta sina dagar på fattigvården.

Se även
Filmer från Majorna


© Copyright 2004-2011 Morgan Lundberg
senast uppdaterad den 25 augusti 2011