|
Majornas original |
||
|
Startsida
|
Det har funnits en
tid, då det fanns gott om s. k. original i gamla Majorna. Numera skall man
knappast kunna leta fram en enda. Människorna har blivet mer jämnstrukna.
Några större skiljaktigheter kan man i alla händelser inte nu lägga märke
till. Kanske fanns det då inte så mycket till för att sätta originalmärke
på den enskilde. Det behövdes bara visas någon egendomlig avvikelse från
mängden i form av klädsel eller uppträdande, i tal eller på något annat
sätt, och så kunde ryktet vara färdigt. Från mun till mun gick det, och av
en fjäder kunde det snart bli många höns, eller kanske mer än så. Frithiof Kellmodin
Fritiof Kellmodin—
född 1831 — var tygmästareson från Nya varvet. Han dog 1879.
På somrarna bodde han i en båt som låg vid Röda Sten, och på vintrarna
höll han till på Majberget, men hade anhöriga på Nya Varvet. Han var stor som en jätte. Han betraktade sig själv som skald och studerad karl. Den mindre litterärt skolade befolkningen i Majorna delade kanske hans uppfattning om sig själv. Men till eftervärden har han gått som en av västra Sveriges största pekoralister. Han lär någon tid ha gått på läroverket. Hans avsikter lär ha varit att slå sig in på den prästerliga banan. Men av okända anledningar gick han andra öden tillmötes.
Kellmodin
utarbetade bland annat ”avhandlingar”. Dessa rubriker förslår att ge en
uppfattning av innehållet. Exempel: Man skulle kunna förstå om rubrikerna stod för studentspex. Men så var ej fallet, de var djupt gravalvarliga.
Än i dag kan
man höra någon citera en av Kellmodins mest kuriösa dikter. Titeln är
”Marsch på Carl XII:s dödsdag”. Några rader av detta är värda att citera;
Varje
strof slutar med refrängen ”tralalagung, gung, gung
En elak
skämtare travesterade vid Kellmodins bortgång:
Almanackan En annan underlig figur var Almanackan. Han kallades så därför att han kunde allt som stod i almanackan. Man kunde fråga honom om vad som helst ur denna och han svarade blixtsnabbt och rätt. Även psalmboken kunde han utantill. Som om så många andra krumelurer påstod man att han blivet konstig genom olycklig kärlek. Han hade vad man i slutet av förra seklet kallade ”smäckmössa” på huvudet och gick i stora träskor eller tofflor. Var han gick räknade han gatstenarna, och han kunde på pricken tala om hur många gatstenar det fanns från gathörn till gathörn. Hans namn var Johannes Olsson var brädarbetare och bodde en tid på Allmänna vägen 45 i Majorna. Över ena handloven hade han ofta ett knyte, där han förvarade en del tillhörigheter. Varje dag både i fint och dåligt väder gjorde han sin vandring mellan Majorna och Gamlestaden.
Calle Grönqvist Ett annat Majorna-original var Calle Grönqvist. Hans rätta namn var August Grönqvist född i Majorna 28 mars 1834 och dog 1 februari 1891. Han var ogift. Han spelade jämmerligt fiol, och lika eländig var sången. Stråken förde han med vänster hand över fiolens enda sträng. Än i dag kan man träffa gamla majbor som kan citera hans ”Majvisa”. De började:
Ajajaj
du, första maj du,
På hans
repertoar stod bland annat en visa med inledningen: Den fru Skaj han talar om var en fru Sky, som bodde i Röhsska huset vid Allmänna vägen i Majorna. Enligt utsago av dem som upplevt Calle Grönqvist var det inte musiken och de vettlösa rimmen som gjorde honom populär, för populär var han, utan hans fantastiskt komiska grimaser och en mimik som kom folk att skratta så att tårarna rann.
Bracka-Gubbar Flera av de original som fanns under 1800-talet och framöver omhändertogs så småningom av fattigvården. Denna anstalt kallades vanligtvis Bracka och var inhysning för brackagummor och brackagubbar. Så länge dessa orkade fick de utföra en hel del mindre populära sysslor inte bara inom anstalten utan även ute i staden. De blev på detta sätt ganska kända av Göteborgarna. Vatten-Oskar Vatten-Oskar som i sin krafts dagar försörjt sig på att bära vatten med sina ok i spänner från källaren [källan] vid Bläsan till hushållen, innan någon ordentlig vattenledning dragits ut till Majorna. Mot en billig ersättning hade han även åtagit sig att hålla rent utanför en eller annan fastighet. Han gick klädd i grov brun mollskinnskostymen, som var en Brackaunieform.. Han kallades också för Mätarn, därför att han hade den vanan att med höger hands tumme och pekfinger mätte alla barn han mötte från hjässan ner till fötterna. Han kittlade dom samtidigt. De flesta tyckte det var väldigt roligt. Han var en av Brackas fredliga men lite veliga pensionärer. Vatten-Anton Det fanns också en Vatten-Anton som också bar det mindre prydande namnet galne Anton. Vatten-Anton var alltid klädd i hård hatt, som han dragit ner över öronen. Han hade till hobby att samla knivblad, en hobby som pojkarna gärna hjälpte honom med. När pojkarna hejdade honom för en pratstund, intog han en egendomlig ställning. Han stötte ideligen vänster fotspets mot högra klacken eller tvärtom,och höll på med detta så länge samtalet varade. När han på skämt uppmanades att telefonera, (det var på den tiden då telefonen var så gott som nymodighet) så gjorde han lustiga gester, för att visa hur det gick till. Liksom Momma var han kyrklig, besökte gudstjänsterna, och deltog på sitt sätt i psalmsången och sågs ibland fälla tårar. De två nämnda hamnade tillsammans med Majorna-originalet Momma på Bracka. De tre fick bl. a. det mindre angenäma uppdraget att forsla självspillning eller ur älven dra upp lik till likboden inne i staden, den så kallade Korvkitteln. Majorna-beskrivaren Axel Rosén skildrar: ”När de kom dragande med handkärra och den därpå placerade segelduksbåren, så kunde man ibland lägga märke till, att det flöt vatten ur båren. Då drog man själv den slutsatsen, att det var en drunknad som hämtats." Momma Momma var även en sådan underlig stackare, som i likhet med föregående intagits på fattigvården. Momma gick med försvarliga tobaksbussar på båda sidor i munnen, så att kinderna pekade ut. Pojkar och flickor roade sig med att låta honom visa bussarna. För ett öre visade han den ena, för två öre visade han båda. Sedan lades bussarna in igen. Tobaken utgjordes av cigarettstumpar, som han plockat upp ur rännstenarna. Om söndagarna gick han liksom Vatten-Anton i kyrkan. Momma hade cylinderhatt, som någon skämtare givet honom. Han deltog intresserat i psalmsången, men psalmboken höll han upp-och-ner, och texterna var hans egen uppfinning, alltid oföränderligt densamma; Eja, eja, eja och det i oändlighet! Efter gudstjänsten vandrade han ut till Kungsladugård, där han på middagen varje söndag fick äta sig mätt. Värden på stället roade sig med att fråga honom, vad prästen hade sagt i kyrkan, och svaret blev alltid detsamma: "Gå i mörkret, gå i mörkret". Detta var Mommas hela behållning av predikan.
© Copyright
2004-2008 Morgan Lundberg |