Majornas original |
||
Gamla
färjförbindelser
Jubileumsutställningen 1923 Göteborg
Majorna och Klippans Kulturreservat
Sänkta svenska handelsfartyg under II:a världskriget Skriv i min |
Det har funnits en tid, då det fanns gott om s. k. original i gamla Majorna. Numera skall man knappast kunna leta fram en enda. Människorna har blivet mer jämnstrukna. Några större skiljaktigheter kan man i alla händelser inte nu lägga märke till. Kanske fanns det då inte så mycket till för att sätta originalmärke på den enskilde. Det behövdes bara visas någon egendomlig avvikelse från mängden i form av klädsel eller uppträdande, i tal eller på något annat sätt, och så kunde ryktet vara färdigt. Från mun till mun gick det, och av en fjäder kunde det snart bli många höns, eller kanske mer än så.
Flera av de
original som fanns under 1800-talet och framöver omhändertogs så
småningom av fattigvården. Denna anstalt kallades vanligtvis Bracka och
var inhysning för brackagummor och brackagubbar. Så länge dessa orkade
fick de utföra en hel del mindre populära sysslor inte bara inom
anstalten utan även ute i staden. De blev på detta sätt ganska kända av
Göteborgarna.
Almanackan
En annan
underlig figur var Almanackan. Han kallades så därför att han kunde allt
som stod i almanackan. Man kunde fråga honom om vad som helst ur denna och
han svarade blixtsnabbt och rätt. Även psalmboken kunde han utantill. Som
om så många andra krumelurer påstod man att han blivet konstig genom
olycklig kärlek. Han hade vad man i slutet av förra seklet kallade
”smäckmössa” på huvudet och gick i stora träskor eller tofflor. Var han
gick räknade han gatstenarna, och han kunde på pricken tala om hur många
gatstenar det fanns från gathörn till gathörn. Hans namn var Johannes
Olsson var brädarbetare och bodde en tid på Allmänna vägen 45 i Majorna.
Över ena handloven hade han ofta ett knyte, där han förvarade en del
tillhörigheter. Varje dag både i fint och dåligt väder gjorde han sin
vandring mellan Majorna och Gamlestaden.
Calle Grönqvist
Ett annat
Majorna-original var Calle Grönqvist. Hans rätta namn var August Grönqvist
född i Majorna 28 mars 1834 och dog 1 februari 1891. Han var ogift.
Ajajaj
du, första maj du,
På hans
repertoar stod bland annat en visa med inledningen: Den fru Skaj han talar om var en fru Sky, som bodde i Röhsska huset vid Allmänna vägen i Majorna. Enligt utsago av dem som upplevt Calle Grönqvist var det inte musiken och de vettlösa rimmen som gjorde honom populär, för populär var han, utan hans fantastiskt komiska grimaser och en mimik som kom folk att skratta så att tårarna rann.
Calle Knäck Calle Knäck hette egentligen Kalle Johansson född på Bangatan. Öknamnet fick han eftersom hans mamma kokade knäck som hon sålde. Han hade en rörelse på Kungstorget och sålde rullgardiner, filtar, halsdukar och kragar. Affären blev känd långt utanför Göteborg. Calle Knäck hade för vana att vid varje årsskifte ge ut en almanacka där han hade rimmat verser.
Frithiof Kellmodin
Fritiof Kellmodin—
född 1831 — var tygmästareson från Nya varvet. Han dog 1879.
På somrarna bodde han i en båt som låg vid Röda Sten, och på vintrarna
höll han till på Majberget, men hade anhöriga på Nya Varvet. Han var stor som en jätte. Han betraktade sig själv som skald och studerad karl. Den mindre litterärt skolade befolkningen i Majorna delade kanske hans uppfattning om sig själv. Men till eftervärden har han gått som en av västra Sveriges största pekoralister. Han lär någon tid ha gått på läroverket. Hans avsikter lär ha varit att slå sig in på den prästerliga banan. Men av okända anledningar gick han andra öden tillmötes.
Kellmodin
utarbetade bland annat ”avhandlingar”. Dessa rubriker förslår att ge en
uppfattning av innehållet. Exempel: Man skulle kunna förstå om rubrikerna stod för studentspex. Men så var ej fallet, de var djupt gravalvarliga.
Än i dag kan
man höra någon citera en av Kellmodins mest kuriösa dikter. Titeln är
”Marsch på Carl XII:s dödsdag”. Några rader av detta är värda att citera;
Varje
strof slutar med refrängen ”tralalagung, gung, gung
En elak
skämtare travesterade vid Kellmodins bortgång:
Hönskäringen Av ett helt annat kynne var Hönskäringen, bosatt i Sanna. När hon var onykter kunde hon ställa till spektakel på öppen gata. Hon gestikulerade och domderade mot åskådarna, som slutade med att hon finkades. När Hönskäringen tagits om hand väster ut i Majorna, fick hon forslas på en kärra till finkan som då fanns invid Stigbergstorget.När hon nyktrat till ställdes hon inför domstolen som dömde ut böter och ibland några dagars helpension på gamla Rosenberg, fängelset vid Lilla Bommen.
Koralen Än
i dag kan äldre Göteborgare erinra sig Koralen, originalet i Majorna som
på 1920-talet drog omkring som en förvandlingskonstnär.
Momma Momma var även en sådan underlig stackare, som i likhet med föregående intagits på fattigvården. Momma gick med försvarliga tobaksbussar på båda sidor i munnen, så att kinderna pekade ut. Pojkar och flickor roade sig med att låta honom visa bussarna. För ett öre visade han den ena, för två öre visade han båda. Sedan lades bussarna in igen. Tobaken utgjordes av cigarettstumpar, som han plockat upp ur rännstenarna. Om söndagarna gick han liksom Vatten-Anton i kyrkan. Momma hade cylinderhatt, som någon skämtare givet honom. Han deltog intresserat i psalmsången, men psalmboken höll han upp-och-ner, och texterna var hans egen uppfinning, alltid oföränderligt densamma; Eja, eja, eja och det i oändlighet! Efter gudstjänsten vandrade han ut till Kungsladugård, där han på middagen varje söndag fick äta sig mätt. Värden på stället roade sig med att fråga honom, vad prästen hade sagt i kyrkan, och svaret blev alltid detsamma: "Gå i mörkret, gå i mörkret". Detta var Mommas hela behållning av predikan.
Olyckan
Olyckan var en för Majbor ökänd kvinna, som en tid hade sin boplats i
timmerman J. G. Dieners hus I rot. 60-61, vid Slottsskogsgatan. Vad hon
kallades i kyrkböckerna vet jag inte, hon gick bara under sitt öknamn.
Hon gick alltid klädd i brackekläder, den grönrutiga klänningen som
fattigvården på den tiden klädde sina kvinnliga understödstagare och som
för alla utpekade dem som fattighjon. Allmänt troddes det att Olyckan
besatt av spådomsförmåga, och det påstods att hon ofta anlitades, när
det gällde att tillrättaskaffa bortkommet gods. Även finare kunder sökte
sig under kvällen och nattens sena timmar ut till hennes enkla bostad
för att få veta sin framtids öde, med hjälp av kaffesump eller spelkort
läste hon för dem de doldas hemligheter, mot klingande valuta. Så
skaffade hon sig pengar till luktsnus och stimulantia. Någon poliskund
var hon inte. Vinglade hon satte hon sig på en trappa och höll sig tyst
när någon polis syntes i närheten.
Snälltåget
Han var alltid elegant klädd i
kostym, vit skjorta, röd slips, brun hatt och spatserkäpp.
Vatten-Oskar Vatten-Oskar, hade i sin krafts dagar försörjt sig på att bära vatten med sina ok i spänner från källan vid Bläsan till hushållen, innan någon ordentlig vattenledning dragits ut till Majorna. Mot en billig ersättning hade han även åtagit sig att hålla rent utanför en eller annan fastighet. Han gick klädd i grov brun mollskinnskostymen, som var en Brackaunieform.. Han kallades också för Mätarn och Mät-Oskar, därför att han hade den vanan att med höger hands tumme och pekfinger mätte alla barn han mötte från hjässan ner till fötterna. Han kittlade dom samtidigt. De flesta tyckte det var väldigt roligt. Han var en av Brackas fredliga men lite veliga pensionärer. Vatten-Anton Det fanns också en Vatten-Anton som också bar det mindre prydande namnet galne Anton. Vatten-Anton var alltid klädd i hård hatt, som han dragit ner över öronen. Han hade till hobby att samla knivblad, en hobby som pojkarna gärna hjälpte honom med. När pojkarna hejdade honom för en pratstund, intog han en egendomlig ställning. Han stötte ideligen vänster fotspets mot högra klacken eller tvärtom,och höll på med detta så länge samtalet varade. När han på skämt uppmanades att telefonera, (det var på den tiden då telefonen var så gott som nymodighet) så gjorde han lustiga gester, för att visa hur det gick till. Liksom Momma var han kyrklig, besökte gudstjänsterna, och deltog på sitt sätt i psalmsången och sågs ibland fälla tårar. De två nämnda hamnade tillsammans med Majorna-originalet Momma på Bracka. De tre fick bl. a. det mindre angenäma uppdraget att forsla självspillning eller ur älven dra upp lik till likboden inne i staden, den så kallade Korvkitteln. Majorna-beskrivaren Axel Rosén skildrar: ”När de kom dragande med handkärra och den därpå placerade segelduksbåren, så kunde man ibland lägga märke till, att det flöt vatten ur båren. Då drog man själv den slutsatsen, att det var en drunknad som hämtats."
Ved-Petter
Ett annan känt original från Majorna på 1930-40-talet var Ved-Petter.
Han hette egentligen Knut Evald Zachrisson.
Se även
© Copyright 2004-2011 Morgan Lundberg |