Om Klippans kulturreservat
med omnejd

Reservatet är ett minnesmärke över intressanta och viktiga epoker i Majornas och Göteborgs historia.
Nuvarande gatan har namn efter hamnplatsen Klippan (officiell fastställt Majornas 2 rote 1972) och namnet ersätter tidigare namnet Klippgatan (officiellt fastställt Majornas 2 rote 1879),från Karl Johansgatan till Klippans torg, där Klippans Kulturreservat ligger idag, med byggnader från tiden för Älvsborgs slott, Kungsladugård (Egendomen tillhörde Älvsborgs Slott som då omfattade bl. a. hela de nuvarande stadsdelarna Kungsladugård och Majorna och som höll Älvsborgs slott med livsmedel, erforderliga hästar och spannmål.), Ostindiska Kompaniet och Lorentska bruken. Före år 1879 hette denna delen Allmänna Vägen. (Majorna 2, 3 och 4 rote). Benämningen användes förr på hela denna  sträcka. Med Allmänna avsågs att den var tillgänglig för alla och underhölls med allmänna medel. Nuvarande Karl Johansgatan väster om Karl Johans kyrkan räknades förr till Allmänna vägen, och innan Karl Johansgatans östligare del anlades år 1882, var Allmänna Vägen huvudgata genom Majorna. (År 1783 tillhörde Majorna och områdena där omkring till Örgryte socken och Sävedalens härad.) På Skinnareklippan ligger Birgittas kapell, uppfört av David Carnegie, och norr om Skinnareklippan låg den plats, som ursprungligen kallades Klippan. Väster om Klippan låg den s.k. Färjudden, som sedan mycket gammal tid haft trafikförbindelse ordnad till den mitt emot liggande Färjestaden på Hisingssidan. Klippan är en förkortning av Skinnareklippan. Namnet låter egendomligt och fodrar sin förklaring. Skinnarklippan härleder sig ur det gamla ordet skinnare, vilket betyder garvare. Klippan bildade en särskild holme mitt emot den egentliga fästningsholmen och mellan båda gick fästningens vallgrav. Sedan fästningen raserats, fylldes vallgraven och vikarna igen, varefter Sjöhamnen, som Klippan också benämndes, kom i Ostindiska kompaniets ägo. 
Klippan kan väl kallas Göteborgs första riktiga hamn. Man kom helt enkelt inte längre med båtarna. Sedan var det för grunt. Godset lastades över i hemförarbåtar och pråmar för vidarebefordran in till staden. Här fanns tull och mäklare och allt som behövdes. Klippan var på denna tiden en värld för sig själv, med varv och verkstäder, handelsbodar och proviantmagasin, värdshus och krogar. Och livet ledes verkligen glatt, man lossade och lastade, festade och slogs.
 

S:ta Birgittas kapell

Kronans slakteri var i forna dagar också beläget här.

Här utrustades de första amerikafararna till Nya Sverige (1638 - 55).

Redan under 1300-talet låg här Göteborgs första stora djuphamn,  försvarad av Gamla Älvsborgs slott. Slottet anlades år 1547 av Gustav Vasa. Så länge älven inte var uppmuddrad kunde djupgående fartyg inte gå längre in i älven än till Klippan. Där skedde omlastning till hemförarbåtar, som förde varor och passagerare vidare in till staden.

År 1632 startade den första färjeförbindelsen med Hisingen över Göta älv då bönderna på Hisingssidan, som på den tiden var Norskt, fick privilegier att ordna färjetrafik över älven mellan Klippan och Färjestaden som man rodde över.
Redan 1837 började den första hjulångslupen J A WADMAN byggd i trä hos Nyköpings mekaniska verkstad, trafikera en linje från staden till Klippan. Under 1850-talet industrialiserades delar av älvstranden på Hisingen, varvid trafikunderlaget ökade och fler ångslupar sattes i trafik.
1872 levererade Eriksbergs Varv Färjenäsfärjan, med en Eriksbergs ångmaskin på 40 hk. Hon var 14,54 lång, och 7,05 bred.
1915 såldes hon till Göteborgs Hamnstyrelse och omdöpt till Färja 2.
Se mer om färjorna över älven här.

Älvsborgsbrons norra fäste
Foto: A. Lundberg

Klippans glanstid inföll under 1700-talet med Ostindiska kompaniets (1731 - 1813) utrustningshamn.
År 1731 grundades Ostindiska kompaniet och handel och sjöfart dominerade näringslivet. Sill och tran blev viktiga exportprodukter under tiden 1760-1810.
Ostindiska kompaniet var Sveriges första stora handelsföretag, som har haft stor ekonomisk och kulturell betydelse för Göteborg.
Vid Klippan hade Ostindiska kompaniet sin hamn för de skepp som kom tillbaka hem från Kina. Efter att skeppen satts på grund i leran, lastades varorna om på mindre båtar som forslade varorna vidare till Ostindiska huset vid Norra Hamngatan. När skeppen tömts på sin last lättade de och lyfte sig ur leran.
Den första svenska ostindiefararen lämnade Klippan den 9 februari 1732. Ett och ett halvt år senare återkom fartyget till Klippans hamn.

En av de större byggnaderna från Ostindiska kompaniets dagar är sjömagasinet, byggt år 1775. Idag finns i byggnaden en restaurang med namnet Sjömagasinet. Flertalet av de byggnader som ostindiska kompaniet uppförde vid Klippan finns ännu kvar och bildar en unik miljö från 1700-talet. Bland annat det gamla Gästgiveriet (Klippan 12, byggdes 1762 och som fram till 1858 fungerade som värdshus), Sjömagasinet, Corp de logi, Röda byggnaden (Klippan 4), och Ankarsmedjan. Här byggdes verkstäder, magasin och bostäder. Bryggor och kajer vilade på sänkta vrak.

Röda Byggnaden, Klippan 4, uppfördes år 1762 och är en av de äldsta i området. Byggnaden är uppförd i två våningar och vind. På nedervåningen fanns tre rum, kök och förstuga, medan övervåningen hade tre rum. I huset fanns fem kakelugnar och en spis. Uppgiften om användningen som bagarstuga kommer från en karta ritad av H. Hallingers karta från år 1816. Uppgiften motsägs av att på en kopia av kartan anges byggnaden som tullhus, men utan uppgift om att den tidigare varit bagarstuga. När huset renoverades åren 1967–1968 hittades ingen bakugn. En mindre bagarstuga fanns från år 1783 alldeles intill.
Under Ostindiska Kompaniets tid bodde en sjökapten Palm, som var ansvarig för utrustningen av kompaniets fartyg.
Efter år 1815 disponerades huset av tullen.
Vid renoveringen 1967–1968 visade det sig att de flesta kakelugnarna var i dåligt skick och ersattes med tidstypiska från andra rivningshus.
I fastigheten finns numera kontor och förvaltas av Göteborgs stads fastighetsbolag Higab.

Ankarsmedjan byggdes troligtvis på 1600-talets mitt.
Ostindiska Companiet som bildades 1731, använde sig av Klippans djuphamn, bl. a som utrustningshamn fram till 1800-talets början.
Ankarsmedjan innehöll dels en smedja med stengolv i den västra delen, en blockverkstad och tunnbindarverkstad, med trägolv och loft i den östra delen.
År 1917 utbröt en eldsvåda, varefter byggnaden försågs med nytt tak. Under 1930-talet inträffade en ny eldsvåda och byggnaden förföll än mer.
Göteborgs stad renoverade byggnaden i början av 1970-talet, varvid den ena av ässjorna togs bort, tegelgolv lades in, murarna vitkalkades och en trappa byggdes upp till loftet, vilket minskades i storlek
Efter renovering i början av 1970-talet flyttade Galleri Ankarsmedjan in i lokalerna.
Galleri Kusten flyttade år 1973 från Klippans värdshus till Ankarsmedjan och höll till där fram till år 2000.
Från år 2001 hyr restaurant Sjömagasinet Ankarsmedjan, som byggt om lokalen för inspelning av matlagningsprogram i TV 4.

Ankarsmedjan sedd från gatan (Väster) och från gården (höger)

Gästgiveriet, var av furu- och grantimmer, brädklädd och rödmålad, täckt med Bräder och Tegel, står på en 3/4 alns hög gråstensfot, har 2 våningar och vind, med 3 rum, kök och förstuga i övre våningen samt 4 rum, kök och förstuga i undra våningen. I sju av rummen var väggarna klädda med papperstapeter, och i huset fanns 5 st. Pottekakelugnar med järndörrar och Spjell. En av dem beskrives som: En blåspräcklig Kakelugn af pot med skänk och halfrund niche. I det ena köket fanns en spis med bakugn under, det andra saknade bakugn. Takrännorna var av trä och huset hade två skorstenar. Värdet på hela Gästgiveriet då (1762) var 1465 riksdaler och 32 skilling.
På Gästgiveriet åt skeppsprästen Jacob Wallenberg en sista måltid den 8 december 1769, innan han som avseglade med ostindiefararen Finland mot kinesiska Kanton.  Gästgiverivärden, skotten James Carnegie, var förmodligen inte släkt med industrimannen och donatorn. Han arrenderade den 1762 uppförda byggnaden av Volrath von Öltken, som på den tiden ägde en stor del av Klippanområdet. Mellan 1770 och 1780-talet var Hans Vikström arrendator  (traktör).
År 1858 inreddes värdshuset för tre familjer och blev enbart privatbostad.
Här hade Galleri Kusten i slutet av 1960-talet och till år 1972 utställningar i bottenvåningen. Sedan huset restaurerats år 1974, har fyra familjer fått moderniserade lägenheter där.

Klippgatan
med Rönnqvist Konditori

Vid området kring Älvsborgs slott fanns också ett grytgjuteri, som förutom grytor och pannor tillverkade kakelugnsspjäll, vikter och skeppskanoner. På 1770-talet var detta gjuteri ett av Göteborgs större industriföretag.

Sockerbruket i bakgrunden
Foto: A. Lundberg

På västra sidan om ruinerna efter Gamla Älvsborgs slott byggdes Göteborgs glasbruk (1762 - 1803), där blå Göteborgsglas blåstes, bl. a buteljer, brännvins- och vinglas samt fönsterglas. Efter glasbrukstiden blev det sockerbruk på platsen år 1810.

Kusten 1908

Här låg även Varvet Kusten, där man bedrev skeppsbyggeri sedan år 1784. På Majnabbeberget, ett stenkast från Taubehuset, ligger en gammal vinkelbyggnad som tidigare tillhört Kustens Varv.

Foto: A. Lundberg

På ruinerna av Älvsborgs slott väster om Klippan byggde Abraham Robert Lorent, född i Hamburg, år 1808 ett stort sockerraffinaderi och fem år senare ett porterbryggeri.
Flera av Göteborgs köpmanssläkter härstammar från Skottland, Carnegie har sitt ursprung i Montrose i de östra delarna.
David Carnegie Jr kom till Göteborg år 1830 för att arbeta på sin farbrors firma D. Carnegie & Co, vilket var ett av de största exportföretagen i trä- och järnbranschen.
När han år 1836 endast 23 år gammal köpte de Lorentska bruken på konkursauktion var det en stor sensation.

Carnegie Porterbruk

För pengarna fick Carnegie ett porterbryggeri och ett sockerbruk som på kort tid byggdes upp till det modernaste sockerraffinaderiet i Sverige.
Under 1850-talet lät David Carnegie bygga både arbetarbostäder, kyrka, skola sjukstuga, och bruksbod inom Klippanområdet. Dessa byggnader passades in fint i den gamla 1700-talsbebyggelsen och visade brukens inställning till de anställda och ledningens religiöstsociala strävanden. Arkitekt för kyrka, skola och bostäder var A W Edelsvärd.
Efter 5 år flyttade David Carnegie till England varifrån han skötte de finansiella transaktionerna.
Ledningen för Carnegieska bruken bedrev en omfattande social verksamhet. Vid sjukdom erhöll arbetarna halv dagspenning, fri läkare och sjukvård.
Carnegie gjorde sig också känd för att donera stora summor för humanitära och vetenskapliga ändamål. Mest bekant är donationen på 500 000 kronor till upprättandet av Göteborgs högskola, men även barnsjukhuset och åldringsvården fick medel från Carnegie.

Porterkaret

Carnegie kraftstationen stod klar 1899 då man började gå över från ångkraft till elektricitet på Carnegieska bruken. Den byggdes i första hand för sockerbruket men försörjde i början även porterbryggeriet med elektricitet och fungerade vid behov också som transformatorstation för växelström och likström. Vägg i vägg längs hela byggnadens baksida löpte fram till 1940 en panncentral som fick sitt kol via transportband från båtar på kajen. Kraftstationen var i bruk till 1957 då sockerbruket lades ner. Sedan 1963 har byggnaden använts som verkstad.

En tullstation uppfördes 1815 en viktig funktion eftersom smugglingen florerade under den tiden. Alla båtar och mindre fartyg på ingående skulle visiteras vid Klippans tullstation. Till en början var tullbevakningen förlagd till den röda manbyggnaden strax intill S:ta Birgittas Kapell. För att lättare få kontakt med inkommande båtar byggdes på 1870-talet en tullstuga ute i älven på ett brohuvud av sänkta fartyg. Tullstugan låg så bekvämt till att papperen från båtarna kunde hämtas in med håv. 1919 ersattes den slitna tullstugan med en större tullbyggnad. Tyvärr fick denna originella tullbyggnad inte stå kvar på sin ursprungliga plats ute i farleden. 1975 flyttades den in på hamnområdet intill Sjömagasinet på A W Edelsvärds gata. Den har sedan blivet flyttad och hopbyggt med Sjömagasinet.

Det gamla tullhuset från 1903

Tullbevakningskåren 1906
                              

År 1836 startades en Omnibusslinje mellan Södra Hamngatan - Klippan där stadens hamn var belägen en sträcka på ca. 4 km. Det fanns bara en omnibuss dragen av två hästar och med plats för åtta personer. Antalet turer per dag blev bara 5 - 6 stycken, och alla gick inte ända ut till Klippan, utan de flesta stannade vid Stigbergstorget. Inga passagerare fick följa med i bussen utför och uppför den branta Stigbergsliden. Att åka hästomniebuss från Klippan till Stigbergstorget kostade åtta skilling banco, men halva priset för tjänstefolk och barn. Linjen var dåligt frekventerad och i september 1838 upphörde trafiken, sedan en ångslup sattes i trafik mellan Klippan och staden. Även denna linje gick med förlust, varför den upphörde efter några år. År 1842 återupptogs trafiken med hästomnibuss på denna linje.
Den 24 sept 1879 invigdes genom en resa med fyra vagnar för särskilt inbjudna den första hästspårvagnslinjen mellan Brunnsparken och Stigbergsliden, i regi av det brittiska företaget Gothenburg Tramway Ltd.
År 1900 hade bolaget 43 vagnar och 145 hästar.
Det fanns tre linjer, mellan Brunnsparken och Getebergsäng, Haga och Slottsskogen, samt Redberget till Klippan.
När trafiken kom igång var de flesta vagnarna täckta. Dom rymde 16 sittplatser och sex ståplatser och drogs av en häst. Personalen bestod av en kusk och en konduktör. Spårvidden var 1 meter. Siste turen gick den 28 oktober 1902.

Hästspårvagn 1880-talet

I ett styrelseprotokoll från den 29 juli 1902 meddelade direktör Edström att "profkörning med den första elektriska spårvagnen förut i dag egt rum i linien Järntorget till Slottsskogsgatan, hvarvid styrelsens samtliga ledamöter jämte några särskilt inbjudna personer medföljt vagnen samt att resultatet utfallit synnerligen tillfredsställande".
Resan kostade på den tiden 10 öre.
År 1907 hade Spårvägen börjat att trafikera utanför stadsgränsen, Långedragslinjen  och Mölndalslinjen hade nu börjat att köras.
Den 1 februari 1918 infördes nattrafik vid spårvägen, som komplettering av den genom brist på bensin försvårade biltrafiken.
År 1969 öppnades Europas snabbaste spårvagnslinje mellan Polhemsplatsen och Angereds centrum.

Den första elektriska spårvagnen.

Den 8 november 1888 invigde biskop E. H. Rodhe Västra begravningsplatsen vid Sanna i Majorna.

Efraimskyrkan invigdes år 1889 på Karl Johansgatan 36. Den hette först Efraimskyrkan och bytte senare namn till Wesleykyrkan. Den hade 350 sittplatser. Verksamheten upphörde i kyrkan 1967.

År 1900 startades Klippans Varv.

Den 5 februari 1903 öppnades Majornas Folkbibliotek.

Den 2 juli 1903 skänktes en utanför kusten infångad sälunge till Slottsskogen. Den införlivades tacksamt med det övriga djurbeståndet och placerades till att börja med i Stora Plaskdammen.

Den 30 september 1905 invigdes Smålandsstugan i Slottsskogen.

För att avhjälpa den akuta bostadsbristen byggde Göteborgs stad i egen regi kolonier med bostadspaviljonger i slutet av 1910-talet. År 1916 gör drätselkammaren en framställning till stadsfullmäktige och begär anslag för att uppföra ett femtiotal lägenheter.
Totalt byggdes 544 dylika bostäder.
Husens konstruktion var enklare än andra trähus med tunnare väggar och pappisolering. Paviljongerna saknade såväl källare som vind. Vidare var inredningen enklare och ekonomiutrymmena mindre än i andra lägenheter. Vatten och avlopp saknades också. Tvättstugor, torkrum, vedbodar och dass låg i uthus. Tillgång till vatten fanns i vattenposter samt i tvättstugorna. År 1917 var hyran för lägenheterna mellan 15-22 kronor per månad.
Paviljongerna var avsedda som provisorier och men en del låg kvar till in på 1950-talet. I västra Göteborg fanns Kungsladugårds, Banehagens (Sanna) och Ekedalens bostadspaviljonger samt paviljonger vid Kustens varv. Kungsladugårds paviljonger som låg vid slutet av Ostindiegatan kallades i folkmun för Negerbyn, Banehagens paviljonger vid Banehagsgatan kallades Indianbyn och Ekedalens paviljonger vid Kabelgatan kallades Kabelbyn samt ibland även Negerbyn. Indianbyn togs bort i slutet av 1930-talet under det att Negerbyn och Kabelbyn låg kvar in på 1950-talet.

 

Plan över Indianbyn och Negerbyn, Portalen till Negerbyn, Bostadshus Negerbyn
Foto: Gamla Majpojkar                

År 1911 bildades Klippans Båtstation och ligger på Klippan 6.

År 1918 bildades A. E. Marmorindustri, av fabrikör A. E. Andersson. Företaget utförde alla slags marmorarbeten för byggnadsändamål och affärsinredningar. År 1938 flyttade företaget till nya lokaler på Klippgatan 1. Företaget finns inte i dag.

Den 1 november 1918 flyttades den Malmska valen från Göteborgs Museum till naturhistoriska Museet i Slottsskogen.

Här låg Göteborg Fredrikshamn Linjen från 1920 till 1981 då Stena köpte upp Sessan Linjen.

Prinsessan Christina

År 1922 bildades Murbruksfabriken Kusten - Almedal AB. År 1933 övertogs fabrikerna och samma år lades Almedalsfabriken ner, och hela rörelsen fortsatte vid Kustens varv och en betydande utvidgning gjordes.
Fabriken specialiserade sig på tillverkade murputs och slagen kalk, och har haft en omfattande leverans av sina produkter över hela Göteborg.
Bland gjorda leveranser kan nämnas: 20.000 hl murputs till HSB i Johanneberg och 35.000 hl murputskalk till Fjällbohemmet. Företaget finns inte i dag.

Den 12 maj 1923 invigdes stadens nya idrottsplats Slottsskogsvallen av kronprins Gustav Adolf.

Den 8 juli invigdes Naturhistoriska Museet i Slottsskogen, ritad av arkitekt Ernst Torulf.

År 1923 fanns en repslagarbana på Slottsskogsgatan.

År 1936 bildades Svetsverkstaden Wiking av Fabrikör Egon Viking, som var belägen vid Kustens varv. En stor del av stadens segelflotta utrustades här. Företaget specialiserade sig på svetsning av kannor, cylindrar och vevhus. Företaget tillverkade även massartiklar som konstsmide utskurna med gasskärmaskin på upp till 300 mm. tjocklek. Dessutom utfördes grovplåtslageri samt byggnadskonstruktioner. Företaget finns inte i dag.

Här låg Göteborgs Bogserbåtsaktiebolag som grundades 1 juni 1872, av August Carlssos, Arthur Seaton, Rudolph Tengstedt, Olof Melin, m. fl. Starten skedde med tre bogserbåtar, en på 30 och två på 10 nom. hk. som beställts vid Motala Verkstad. Den 21 januari ändrades namnet till Göteborgs Bogserings- och bärgnings aktiebolag. Den 28 maj 1976 antogs ny ordning vilken bolaget kommer att heta "Röda Bolaget, Göteborgs Bogserings- och Bärgnings Aktiebolag". Bifirmor är Bogseringsbolaget Stormking och Bogserkompaniet, samt parallellfirma The Red Tug Fleet, The Gothenburg Towage- & Salvage Co. Ltd. Den 28 oktober 1976 gick företaget upp i Broströms Rederi Aktiebolag. Aktiekapitalet var 1921 2.706.000 kronor. Verkställande direktör var 1958 kapten Gösta Bothén från Olofstorp.
Av dom tre första båtarna hade en båt med 30 och två båtar 10 med ind. hästkrafter. Att jämföras med dagens bogserbåtar  på 3 700 hästkrafter. I dag heter bolaget Röda Bolaget AB. Företaget har i dag sin hamn förlagd till Tångudden, med plats för ett trettiotal båtar. Förutom dagens Röda Bolaget har det tidigare funnits ett Hvita Bolaget, som gick i konkurs 1891, och köptes upp av Röda Bolaget. År 1931 fanns det inte mindre än 39 enskilda företag som sysslade med bärgning och bogsering i Göteborgs hamn.

Röda Bolagets hamn med
Kungsholm IV på utgående

Många salterier och trankokerier byggdes och ett av de största anlades i Klippan.

Under tiden Älvsborgsbron byggdes i mitten av 1960-talet, låg det flytande asfaltverket ASFALTINA strax under brobygget öster om Röda Sten.
Hon byggdes i Shanghai, Kina, år 1918 som SOLVAER till Müller & Jehnsen i Bergen och var på 2930 ton/dw. Blev svensk 1922 som DISA hos Brodin i Stockholm, och var där 1946, då hon såldes till Trelleborg och blev AGNETE CHRISTENSEN, ägd av Rederi A/B Tobis. Bolaget sålde henne 1950 till Rederi A/B Eystrasalt i Västervik, och hennes nya namn blev FENJA. År 1955 såldes hon till Werkebäcks Ångfartygs A/B i Werkebäck och fick namnet MANFRED. År 1960 såldes hon till Cia. Nav. Rasko i Panama och fick namnet ANNE. Hon såldes år 1966 till Glücksmans i Göteborg för skrotning. Samma år såldes hon till Skånska Cementgjuteriet och byggdes om till asfaltverk. Hon fick namnet ASFALTINA. Båten användes som asfaltverk och låg kvar till 1986 då hon såldes till Gotenius Varv på Ringön för skrotning.

Stenkrossen under Älvsborgsbron som låg efter ASFALTINA, var KOOKABURRA byggd 1939, som köptes upp år 1964 av RED AB BIFROST,Göteborg, registrerad på dotterbolager GRANITKOMPANIET. Hon byggdes om till flytande makadamfabrik (pråm) utan maskineri eller överbyggnad. Placerades vid Sockerbrukskajen i Göteborg som flytande stenkross i samband med bygget av Älvsborgsbron. Hon döptes om till GRANNADA. År såldes hon till GÖTEBORGS MAKADAM AB. Efter att tjänat ut som stenkross såldes hon år 1972 till SKROT & AVFALSSPRODUKTER, Göteborg. Större delen av fartyget höggs upp men lastdelen byggdes om för att användas som flytdocka.

På Klippan fanns en så ovanlig adress som Klippgatan 4½. Efter ombyggnad i området 1974 försvann gatunamnet Klippgatan och ersattes av Klippan och även 4½, som kom att ersättas till Klippan 10. Huset är byggt 1879. Här fanns åtta enrumslägenheter, med en kakelugn i varje lägenhet. Huset som ingick i den stora restaureringen 1974, innehåller nu fyra trerumslägenheter.

Klippgatan 4 ½, numera Klippan 10
Foto: Majgrabbar

En musee-lägenhet som är öppen vissa helger för visning för allmänheten finns i dag på Klippan 16. Annan tid kontakta Jonny Bergman Klippan 10, eller Leif Wikberg Klippan 8. Lägenheten är i samma standard som när den var bebodd av arbetarna på bryggeriet.
En gårdsförening bildades år 1975 på Klippan, av Johnny Bergman, Georg Svantesson, Liljan Wiik, och Bosse Holm. Föreningen har flera aktiviteter, som loppmarknad på våren och utflykter för medlemmarna. Tidigare fanns en tradition att strax före jul stöpa stearinljus, men denna upphörde år 2003.

Gamla kartor över Klippan
 

Se även
Filmer från Majorna

 

Källor:
Gamla majgrabbar
Klippans kulturreservat och andra byggnadsminnen i Majorna, Elof Lindälv
Landsakivet Göteborg
Skanskas Asfaltverk, Göteborg
YouTube

---

© Copyright 2004-2015 Morgan Lundberg
senast uppdaterad den 15 augusti 2015

hagmanstorp(at)hotmail.com
Byt ut (at) mot @