Varvet Kusten var ett av det sista varven
som fanns på södra älvstranden.
 

Det var den svenske skeppsbyggaren Fredrik Henric av Chapman som inledde det svenska skeppsbyggandet på nya banor och fartygen blev mer fullkomliga. Med honom blev det en lysande tid för den svenska skeppsbyggnadskonsten, vilket kom att stå allt högre här än i något annat land.
F. H. Chapman född i Göteborg 9 sept. 1721., död 1808 svensk viceamiral och sin tids förnämste skeppsbyggare.. Han valde som yngling skeppsbyggaryrket och arbetade på skeppsvarven i Stockholm och Göteborg, med den framgång att han redan vid 19 års ålder på egen hand byggde en spanienfarare. För att fortsätta utbilda sig i sitt yrke for han till London där han arbetade 2 år som timmerman. Därpå återvände han till Göteborg.
År 1744 grundade köpman Peter Samuel Bagge ett skeppsvarv. En byst i svart granit av Chapman , skulpterad av Eric Rafael-Rådberg, restes på initiativ av Göteborgs sjöfartsmuseum och på dess bekostnad 1921 i Gamla Varvsparken.
Ostindiska kompaniet bidrog i hög grad till skeppsbyggeriets framgång och det var under den mest blomstrande skede som Kustens varv grundades.  Varvet fick från början en god arbetarstam, för skeppstimmermännen hade organiserat sig redan 1671 till ett gille, fem år före Masthuggargillet som levererade timmer till kölar, spant och master. Denna yrkesklass räknades till de mera aktade och solida arbetarna, och många av dem hade småstugor i bergen ovanför varvet. Sina verktyg förvarades i kistor uppställda vid stapelbäddarna. Andra yrken som stod nästan lika högt var riggarens och segelsömmarnas. De förra riggade fartygen, men det tågvirke som användes skulle vara tillverkat vid stadens reparbana. Den som använde utländskt tågvirke straffades.
Segelsömmare var inte många och var inte organiserade till något skrå eller gille. År 1739 fanns endast två segelsömmare men i början av 1800-talet fanns åtta stycken. Segelsömmarna levererade i regel det första segelstället till ett nytt fartyg, reservseglen syddes däremot av besättningen på långresor.
En annan yrkesklass var blockmakarna som tillsammans med svarvare bildade ett skrå 1707.
År 1865 bildades Varvet Kusten AB av skeppsredare Gustav Melin, E Brusewitz, Carl O Kjellberg, Jonas Kjellberg, Charles O. Bäck, Emil Ekman, D. Carnegie & Co, Wilhelm Röhss, William Gibson & Söner och C. E. Olsson. C. E. Olsson utsågs till ledare. Efter Olsson blev det J. P. Wikström disponent.
Det nya bolaget drev varvrörelse i stor skala och byggde flera stora s. k. klipperskepp, vilka avvek från den tidigare gängse formen, genom sin större längd i förhållande till bredden, sina skarpa bogar och utfallande förstäv. Genom denna konstruktion ökades farten. Fartygen väckte stor uppmärksamhet i världen och hedrade i hög grad den svenska skeppsbyggarkonsten. Bl. a. var "Java" och "Albert Ehrensvärd" mycket berömda.
År 1875 köpte Rederi-AB Örnen varvet och drev rörelsen i ännu större skala tidigare. Då byggdes bland annat de stora tremastarna "Örnen", "Tärnan" och "Storken". Den sista gick av stapeln år 1880 och var den sista på Varvet Kusten byggda segelfartyg. De följande åren byggdes två ångbåtar men i övrigt var det endast mindre arbeten, som kölhalningar, reparationer, byggandet av pråmar och hemförare.
Under det sista stora skedet fanns det både gjuteri och sågverk på området och som mest var 260 personer sysselsatta i arbete på varvet.
Skeppsbyggmästare har varit Kierkegaard, Ahlborg, Hienke och Bergström. Bergström var i tjänst från år 1869.
En varvsarbetare fick stiga upp tidigt, för kl. halv sex precis började uppropet på varvet. Kl. halv sex på slaget öppnar byggmästaren fönstret till kontoret. Därinne har han en lång lista liggande på sin pulpet, med arbetarnas namn och bostad, ifall även det behöver uppropas för att skilja två åt med samma namn. Arbetstiden var från klockan sex till klockan halv nio. Därefter en halvtimmas frukostrast. Efter rastens slut klockan nio pågick arbetet till klockan 12. Middagsrasten var en timma. Sedan var det arbete igen fram till klockan fyra då det blev kafferast. Klockan halv fem började arbetet igen och höll på till klockan sju. De varvsarbetare som hade sina hem i närheten, skyndade dit för att slänga i sig lite mat och dryck under rasterna, men alla de som bodde avlägset fick sin mat ditburen av sina hustrur eller barn. Tillbaka hem bar matleverantören så mycket avfallsved, som korgen eller förklädet kunde rymma. Timmermännen själva hade alltid med sig hem på ryggen en tung börda av ved och spånor, och det fanns en bestämd regel att man aldrig tar mer än vad som fallit från egen yxa eller hyvel.
Eftersom timmermansarbetet inte kunde börja så tidigt som klockan sex på morgonen under den mörka årstiden, man kunde ju varken se att hugga, hyvla eller dreva, och då inget annat ljus fanns på den tiden, fick alla tills det blev dager göra "alle mans schå". Detta bestod av att man i mörkret gjorde sådana arbeten, som fodrade många kraftiga nävar och axlar. Man bar fram ekvirke till spantplan, där nybyggets spant höggs till, eller man bar tunga spiror eller bjälkar till de stora, mer än manshöga sågbockarna, ovanpå vilka spiror eller bjälkar placerades.
På den tiden fanns ingen ångsåg eller elektrisk kraft, utan all sågning av såväl plankor som brädor skedde för hand. En man stod nere på marken och den andre stod högt uppe på bjälken, och de båda förde sågklingan mellan sig.
Eller man gick i kappståndarna då det gällde att kölhala ett fartyg. Till detta arbete fordrades ibland mycket folk, i synnerhet om man hade att göra med en styv skuta, som inte var så lätt att få omkull.

Kölhalning vid Varvet Kusten

När man skulle kölhala  ett obekant fartyg, vars egenskaper under denna procedur man inte kände till, måste ju åtskilliga försiktighetsåtgärder vidtagas.
Då det på eftermiddagen återigen mörknade fick man sluta sin speciella sysselsättning och återgå till "alle man schå".
Rederi-AB Örnen som grundades 1873 med ett aktiekapital på 1.859.000 kronor, började avveckla sina affärer. Den 27 februari 1895 lades varvsrörelsen ner, och varvsområdet såldes till Skandinaviska Kreditaktiebolaget på auktion och den 5 nov. samma år beslöt stadsfullmäktig att köpa området för 350.000 kronor. Varvet uthyrdes till Wockatz & Co som delvis arrenderade ut till andra.
Stora delar av varvsområdet är i dag borta och har fått lämna plats för Oscarsleden.

Klipp ur Göteborgs Allehanda 1912.
"Det gamla Kusten har ej alltid haft det jämförelsevis det döda utseendet det nu har. Överallt inom varvsområdet hörde man timmermännens yxor, som bearbetade de stora skeppsplankorna och drevkarlarnas klubbor slå i rask följd. I smedjorna hördes smedens slägga åstadkomma välkänd musik, då den med hela sin tyngd träffade det glödande järnet. Röken, som de låga trähusen utsände, berättade , att kaffepetter höll på att koka, så att far, när han kom hem, kunde få en välsmakande tår. På den gröna gräsplanerna utanför stugorna tumlade barnen om i yster lek. Arbetarna på den tiden hade ej samma korta arbetstid som nu. Från tidigt på  morgonen till sent på kvällen fingo de stå i, och ändå förekommo inga arbetskonflikter, utan arbetet pågick i lugn och ro. Tiden gick. De stolta segelfartygen blev allt sällsyntare, emedan ångbåtarna utträngde havets gamla herrar. I följd därav  avtog skeppsbyggeriet i avsevärd grad och de gamla hederliga timmermännen försvunno så småningom."  

---

© Copyright 2006-2008 Morgan Lundberg
senast uppdaterad den 21 januari 2006