Röda Sten

Röda Sten var en liten arbetarstad, som växte upp en gång sedan industrin intagit det gamla Slottets plats. Här bodde bruksarbetare, sjömän, klampare (en som mäter virke) och tullvaktmästare.

Det var en liten kåkstad för sig, med småhus och täppor och en liten gränd som leder ner till vattnet. Dessa människor som bott här och vandrat här, släktled efter släktled, fröjdats, lidit och dött.

Den som promenerar mellan Carnegieska bruken och Nya Varvet passerar Röda Sten, som ligger mellan gångstigen och älven.

Det är ett historiskt bekant minnesmärke, som gett namnet till den närmaste omgivningen. Stenen tycks vara ett så kallat flyttblock, som med isen förts ned och blivet liggande på en bergssluttning. Anledningen till att den blivet betraktad som minnesmärke är inte lätt att avgöra. En gammal sägen säger att ett fartyg under svår storm skulle ha blivet räddad genom att få en tross runt stenen och på så sätt fått en stark förtöjning.

En annan sägen säger att en svensk officer skulle ha dödats här och att hans blod färgat stenen röd.

En tredje sägen säger att i mitten på 1700-talet skulle stenen vara en gräns för stadens vattenområde väster ut. Senare har den även blivet utmärkt med en nyckelboj. Under krigstid spändes nattetid starka kättingar fastgjorda i öglor fastsatta i berget, tvärs över älven för att hindra olovligt intrång i hamnen. Dessa fästen i berget finns fortfarande kvar utmed gångvägen, på södra älvsidan. För att sjöfarande skulle veta var gränsen gick målades stenen röd. Den underhålls fortfarande och har blivit en tradition. Tidigare målades stenen av enskilda men numera av hamnstyrelsen.

Det är inte bara för stenens skull som platsen är minnesvärd. Det är också därför att smugglarna förr i tiden hade en fin tilläggsplats. Fjorden ligger nära. I natt och mörker kom lagbrytarna, försiktigt roende efter södra stranden i smäckra och fullastade snipor. Åror och årtullar var klädda med tyg, för att inte gnisslande ljud skulle höras. Men i land kunde strandridare och spejare, seniga och starka män, som aldrig bäva för ett nappatag och vore vana att se döden i vitögat. Hade smugglarna otur, utspelades den vanliga tragedin med sina spännande scener, svordomar dragna knivar och pistolskott om tullnärerna segrade, beslag av båtar och gods.

Hade smugglarna tur i stället, fördes godset ni land och forslades av köpmännens väntande lakejer genom Majornas obanade stigar in till staden. Sedan firades äventyrets lyckliga utgång, i glada fester på krogarna bredvid.

Den gamla smugglarkrogen på udden är numera borta. Där gjordes många listiga planer upp. Där kunde de förklädda spanare få upp de första spåren till många ogärningar. Och det kunde även hända, att de under tjocka islandströjor och lösskägg kunde känna igen någon köpman från staden, som hade råd med bundsförvanter från skärgården.

Krogar i Röda Sten-området var det inte tunnsått med. Här gick sjömännens första och sista pengar, sedan de gått i land, här bytte krögare till sig fina klockor och kavajer mot den kära drycken, här omsatte tjuvarna sina fångster mot dryckjom och klingande valutor, här fann lurendrejarna förträffliga gömställen för smugglargodset på vindar och källare. I gamla handlingar finns en tomtplats som heter Otterklint även kallad Skansen. Ett av alla smugglargömställena. Otterklint ägdes år 1913 av änkan Johanna Teodorsson och änkan Petronella Eriksson.
En slaktare och hans fru blev sista paret ut i stugan. Tidigare hade barnmorskan Hanna Torsson varit bosatt här.

Otterklint
Foto: Axel W. Olsson.

Så som ordningsmakten fungerade på den tiden, hade smugglare och tjuvar inget att frukta från polisens sida. För Majornas poliser vågade sig inte dit ut. 

Här ute finns även ett bergsområde som lär ha gått under namnet Rövarberget. Namnet talar för sig själv.

I slutet av 1700-talet har här rått en livlig verksamhet. Här fanns ett grytgjuteri, glasbruk, salteri, trankokeri och krogar.

I mitten av 1740-talet arrende handelsmännen Peter Bagge och Johan Schytz, ett område som  kom att bedriva salterirörelse och glasbruk. Bland andra göteborgare som arrenderade område härute finner man på 1760-talet T. C. Böker och C. W. Bouchau samt Volrath von Öltken som blivet delägare i glasbruket. Efter von Öltkens död hyrdes salteriet med tillhörande inventarier  år 1782 på två års tid av handelsmännen Joseph Hall och Lars Christ:son Bratt, och året därpå såldes för sterbhusets räkning salteriet och två tredjedelar av glasbruket till direktören vid Ostindiska kompaniet, Martin Törngren.

Potpurriurnor, omkring 1800

Klippans första industri var Göteborgs glasbruk som började tillverkningen 1762. Villkoret för det kungliga privilegiet var att man använde stenkol eller sjötång som bränsle. Under mitten av 1700-talet fanns nämligen inte mycket skog kvar i Göteborgs omgivningar.
Bruket lovade i annonser att avhämta, betala för och återanvända allt slags trasigt glas. Till att börja med producerades framför allt flaskor som det rådde stor brist på - enbart till Göteborg måste man vid denna tid importera 70 000 flaskor. Därefter blev bruket också känt för sitt blå prydnadsglas, till exempel krukor, lampor och vinglas. Dessa såldes till enskilda firmor och värdshus, samt även i Valter von Öltkens salubod på Torggatan. Med Ostindiska kompaniet gick också en del fönsterglas på export.
Glasbruket sydväst om Elfsborgs slott utgjorde ett helt litet brukssamhälle med fabriksbyggnader, väderkvarn, bakstuga, värdshus och bostäder för upp till 30 anställda med familjer. Glasbruksarbetarna hade höga löner men levde ett hårt liv i farlig arbetsmiljö med gaser och het luft som skadade lungorna. Den som uppnått 40 år betraktades som gammal.
Trots periodvis stor tillverkning var det inte lätt att få ekonomin att gå ihop. Konkurrensen från andra glasbruk växte, det var svårt att hitta skickligt yrkesfolk och veden som trots allt behövdes fanns inte. Mer än halva tiden låg verksamheten nere. 1803 slog Göteborgs glasbruk slutligen igen. Det återuppstod som Bromö glasbruk i Vänern.
1808 började den Lorentska epoken i Klippan när Abraham Lorent köpte alla glasbruksbyggnaderna och började anlägga sockerbruk och bryggeri.

Krogen ”Hylan” som låg i området arrenderades år 1785 av Hans Wikström mot en årsavgift på 50 riksdaler. Sedan förre innehavaren Daniel Stenberg lämnat över krogen till Wikström fick han skaffa fram två borgensmän som var bofasta i området. Det var ett blygsamt arrende för en sådan rörelse. Med förhållandevis billiga priser på dryckesvaror, var krogarna goda inkomstkällor.

Rätt länge låg i området stora magasin för varor, som fördes i land från de vid kajen förtöjda fartyg. Med lasterna följde en del växtfrö, och planen var länge en fyndort för sällsynta växter. När byggnaderna revs förvandlades området till en sandhåla, där det arbetades med stenkross och sandsåll.

Lite österut låg en reparebana (som tillverkade rep och tågvirke till fartygen), som bar namnet Nya reparebanan till skillnad från den äldre, som fanns på det Gathenhielmska området, där Bangatan nu går fram. En reparebana härute tycks ha gamla anor. År 1612 nämner Olof Stråle i en rapport till fältmarskalken Kruus, att fienden slagit läger på reparebanan vid Älvsborgs slott den 6 maj, och att de börjar samla ihop sig, samt hämtat 8 murbräckor från Bohus. I slutet av 1820-talet  ägdes en reparebana här ute av Köpman A. M. Prytz. Den siste som drev yrket i stor omfattning, var Fabrikör Sven Wennerblad. Han dog år 1869.

I:a roten nr. 26 Silverkällan

På sluttningen åt öster fanns en källa med klart friskt vatten som aldrig sinade. Det var gamla Silverkällan. Med tiden drogs från denna en ledning ner till en fastighet med beteckningen Majorna I:a rote nr 26, där ett tappningsställe hade iordningställts. Innan stadens vattenledning dragits hit ut, var källan ett av de förnämsta stället att hämta vatten på härute. Under svåra torkår litade man till denna källan. Man hämtade vatten i spänner som bars med ok. Det fanns personer som rent av hade till yrke att mot betalning bära vatten till hushållen.

Värdshus från 1800-talets mitt, nära Röda Sten

De många krogarna kring Röda Sten växte fram under sjöfartslivet och verksamheten här vid älvmynningen. Röda Sten var en mycket anlitad lastplats. De stora fartygen kunde inte gå längre upp än till Klippan, förtöjdes vid bryggorna och lastade om till så kallade hemförarbåtar, för att sedan transportera lasten till staden. Dom stora båtarna som blev liggande över vintern samlade segel och annat löst gods, som sedan lades upp vindarna i magasinen. Varje skepp hade sina egna säckbärarlag och stundom kunde flera hundra personer vara samlade i området kring Röda Sten.
De gamla krogarna Torsons, Smugglarstugan, Apollo med flera är numera borta.

De gamla namnen i jordboken Majornas I:a rote, som Otterklinten, Terra Nova, Nya Reparbanan, Framgärdet, Fredrikslund, Engelen, Svanbäcken, Sillmansstrand och Grytgjuteriet är delvis bortglömda.

Kulturprojektet Röda Sten, som startades 1991, drivs av en förening och en stiftelse som arbetar ideellt med hjälp av en ALU-anställd samordnare och en vaktmästare. I dess ledning ingår konstnärer, arkitekter, representanter för näringslivet samt politiker från olika politiska partier. En vänförening startades våren 1996 med uppgift att praktiskt, moraliskt och ekonomiskt stödja projektet. Den har i dag ca 300 betalande medlemmar, ger ut ett medlemsblad med fyra nummer per år, anordnar kulturresor och bistår vid olika arrangemang. Målet är att bevara det attraktiva området mellan Klippans kulturreservat och Nya varvet som ett rekreationsområde för alla och göra det f.d. pannhuset, med dess magiska interiör, till ett spännande centrum för morgondagens kultur. Behovet av en scen för nyskapande konst och gränsöverskridande kultur för den unga generationen i Västsverige har vuxit i takt med att de etablerade kulturinstitutionerna tvingats till ett alltmer slätstruket utbud. Vår förhoppning är att kulturprojektet Röda Sten genom sin unika kombination av natur och kultur på sikt skall få en liknande betydelse för västsvenskt och svenskt kulturliv som Louisiana fått för danskt.

 

Gamla kartor över Klippan
 

Se även
Filmer från Majorna

 

Källor:
Gamla majgrabbar
Landsarkivet Göteborg

---

© Copyright 2005-2014 Morgan Lundberg
senast uppdaterad den 08 augusti 2014

hagmanstorp(at)hotmail.com
Byt ut (at) mot @